Bahai News -- RESA I PERSIEN AF HERMANN VÁMBÉRY

RESA I PERSIEN
AF
HERMANN VÁMBÉRY

Översättning

J. L. Törnqvists Förlag, Landskrona
Berlingska Boktryckeriet, Lund
1869



Bakgrunn: Armin Vambéry ble født i 1832 og kom fra et fattig jødisk hjem i Ungarn. Hans virkelige navn var Hermann Bamberger, som senere ble forandret til Armin Vambéry. Når han var fem år døde hans far og hans mor giftet seg på ny. Når han var 12 år ble han forlatt og han begynte å arbeide hos en skredder. Etter hvert begynte han på en høyere skole i Pressburg der han lærte latin. Senere vandret han med sin ryggsekk til Wien og Prague. I 1847 begynte han å undervise språk ti timer om dagen og brukte resten av dagen til å lære seg andre slaviske språk, tyrkisk, arabisk, gresk, fransk, engelsk, dansk og svensk. Han kunne resitere fra Lomonosov, Pusjkin, Tegnér, Andersen og Öhlenschläger. Han drømte om Asia, eventyrenes land og ble aldri lei av boka Arabiske Netter.

22 år gammel og med 15 forinter i lomma reiste han til Konstantinopel med båt, der han betalte for seg ved å resitere fra kjente forfattere. Etter hvert ble han kjent i Istanbuls jet-set og ved 30 års alder var han så kjent med orientalsk levevis at han bestemte seg for å gjøre virkelighet av sin drøm om å reise til sentral-Asia. Han red inn i Teheran 21. mai 1862 i selskap med noen armenier. Han reiste videre til Tabriz og ble der noen uker for å studere Shia Islam. Den 2. desember 1862 forlot han på ny Teheran sammen med en gruppe pilgrimer. Via Kum kom han til Isfahan, der han ble i to uker. Deretter red han alene over Mardescht platået til Persepolis og videre til Schiraz, der han ble i seks uker. Der ble han kjent med en svensk lege, doktor Fagergren. Når Vambéry skulle forlate Schiraz ble byen rammet av et kraftig jordskjelv, noe som også hadde rammet byen 12 år tidligere.

Gjennom sin bok om sine opplevelser i Persia og sentral-Asia fikk han både anerkjennelse og god økonomi. Keiser Franz-Joseph av Østerrike-Ungarn utnevnte i 1865 Vambéry til professor i orientalske språk i Budapest. Etter hvert kom han i kontakt med den svenske oppdagelsesreisende Sven Hedin som han hadde en stor korrespondanse med.

I 1912 var Abdu’l-Bahá på reise i Europa og i Budapest møtte han Vambéry, som var en av datidens største orientalister. Som en anerkjennelse av dette viktige møtet skrev Vambéry et takkebrev til Abdu’l-Bahá. I brevet priser Vambéry Abdu’l-Bahá for det arbeid han gjør for menneskehetens velferd. Han forteller om at han har reist i mange land og møtt mange kulturer og religioner. Han beklager at forskjellige religioners tilhengere hater og kriger med hverandre. Han setter derfor meget stor pris på det arbeid Abdu’l-Bahá gjør for å skape fred på jorden.

Armin Vambéry døde 15 september 1913.

Kilder:


Utdrag fra boken "Resa i Persien" side 214 - 226

Vi höllo vår morgonrast och intogo vår frukost vid den af blott några hus bestående byn Ali Abbad. Mina tartariska följeslagare kastade sig genast öfver pomeransträden, sedan de för några öre fått tillåtelse att äta så mycket de förmådde, och deras lystnad var så stor, att de uppåto de första frukterna med skalen. I deras hembygd känner man denna frukt blott till namnet, och frukosten i Ali Abbad kommer säkert att blifva i oförgätlig hågkomst hos en hvar af dem, så länge han, lefver. - Jag begaf mig emellertid som. vanligt in ibland perserna, afhörde med spänd uppmärksamhet deras samtal angående guvernör, schah och turkomaner, och då jag dervid erfor att babi-sektens berömda fästning Scheikh Taberzi funnes här i närheten, var det med verkligt nöje jag af några ögonvittnens mun hörde omtalas de, strider, som utkämpades af dessa beryktade religionssvärmare. Babi-sekten är en ovanlig företeelse i Persiens kulturhistoria, och då historien om denne beryktade profets uppkomst och undergång äfven torde vara af intresse för mina läsare, vilja, vi här göra en liten afvikelse från vårt ämne och medan vår karavan långsamt fortskrider på sin väg till Sari, berätta hvilken denne Bab var, på hvad sätt han vann ett så stort anseende och huru han dukade under.

Bab och babis.

I Schiraz lefde år 1843 en ung mollah vid namn mirza Ali Muhammed, hvilken redan tidigt utmärkte sig i kretsen af sina bekanta genom sin skarpsinnighet, sin hemmastaddhet i de heliga böckerna, sin välljudande stämma samt sina stora talaregåfvor. Härtill kom - äfven den omständigheten, att han såsom seid i rätt nedstigande led härstammade från profetens familj. Den dubbla aktning man Sålunda bevisade, så väl hans personlighet som hans talanger alstrade hos den redan af naturen öfverspända unga mullah känslor af stark egenkärlek samt en öfverdrifvet hög tanke om sig sjelf. Icke nöjd med den studiekurs, som alla religionslärde i Persien måste genomgå, började han redan tidigt vinnlägga sig om rumuzat, d.v.s. de förborgade vetenskaperna, umgicks mycket med guebrer, judar och armenier; och då han, missnöjd med sakernas gamla skick, alltjemt fördjupade sig i grubblerier på någonting nytt och utomordentligt, och med inbillningen om sin storhet äfven ville framträda med något öfverraskande alster af sina själsförmögenheter, hade, den eldige sydlänningen redan tidigt intagits af den idén att kasta öfver ända islams gamla religiösa lärobyggnad och i dess ställe införa en ny troslära, såsom vars profet han då skulle uppträda för världen. Att man i den islamitiska östern icke så plötsligt kan framkomma med dylika åsigter, inses troligen lätt af litet hvar, och seid Ali Muhammed visste detta allra bäst. För att betrygga sin framtida makt fick han ej i förtid förderfva sitt rykte som from, nitälskande schiit. Han förde derföre en lång tid ett strängt, sjelfspäkande lefnadssätt, talade alltid om Muhammed och imamerna som om de varit föremål för hans djupaste dyrkan, och för att ännu bättre kunna framstå såsom en gudaingifven man, anträdde han till och med en pilgrimsfärd till Mekka. Derifrån begaf han sig till Bagdad, för att besöka de der i nejden varande heliga schiitiska orterna. Under vägen hade han, alltjemt förstått locka en nyfiken hop af sina landsmän omkring sig. Hans glödande vältalighet skall hafva gjort underverk, och man berättar att personer, hvilka gingo. till honom för att låta undervisa sig i islam, blefvo till den grad bedårade af hans ord, att de i hänförelsens hetta knappast märkte, det mollah afledde dem från deras tro i stället för att styrka dem i densamma. Från Tigris’ stränder återkommen till sin fädernestad, hade hans reskamrater, hvilka voro hans första anhängare, snart, förskaffat, honom en hel mängd proselyter. Öppet talade man ännu icke om grundandet af någon ny religion. Man omtalade blott för hvarandra, att hadschi Ali Muhammed sade helt undersköna saker. Hans hus belägrades derföre snart af åhörare, på gatan visade han sig alltid med ett stort åtfölje af allehanda slags folk, så väl mollahs som handtverkare och bönder, och efter hvad man berättade mig i Schiraz, utgjorde det allmänna samtalsämnet på den tiden icke så mycket tanken på en ny religion som den dräpande logik, varmed han angrep presterskapets missbruk, samt hans djerfva satser rörande många tvifvelaktiga ställen i den heliga skrift. Att mollahs snart måste blifva hans oförsonligaste fiender, är lätt begripligt. Han förklarades af dem för en kättersk förförare, hvilket likväl blott förskaffade honom ytterligare anseende hos sitt parti, enär de herrskande mollahs icke äro synnerligt väl anskrifne i Iran. Då han sedermera vid flere offentliga disputationer genom sin oförlikneliga vältalighet bragte de förnämsta ulemas till tystnad, och denna seger förskaffade honom den, obestridda öfverlägsenhetens palm, började vår svärmare snart äfven att framkomma med sina verkliga afsigter. Han lät förstå att icke blott prästerskapet i Schiraz och Iran, utan att samtlige mollahs i hela islam sväfvade i villfarelse, men att han, som vore i besittning af den sanna trons diamant, snart skulle låta densamma glänsa så, att dess strålar skulle till honom locka de rättrogna från de aflägsnaste trakter och slå de motspänstige med blindhet. Ja, han gick snart ännu längre; och då han en gång skulle för sina lärjungar skildra det förhållande, som egde rum emellan honom och den Allsmäktige, skall han på arabiska hafva utropat: "Hu el ilm, ve ena babi hi'" (Han är vetenskapen, men jag är dess port); eller med andra ord: om ni viljen komma till honom, kan det endast ske genom mig. Och då han utmärkte sig sjelf med benämningen Bab (port), blef detta snart hans vanliga namn, liksom bekännarne af hans lära kallades babis.

Det är i sanning besynnerligt att perserna, hvilka likväl, efter hvad man vill tycka, äro ifriga muhammedaner och isynnerhet med en sällsynt fanatism hänga fast vid sin sekt, så blindt kunde hängifva sig åt den nya profetens, deras föregående religions grundsatser så fullkomligt motsägande, läror, och detta bekräftar allra bäst den af mig ofta fråmstälda åsigten, att de trots allt, yttre bigotteri äro österlandets klenaste muhammedaner. Deras eldfängda lynne finner sin tillfredsställelse i det nya och utomordentliga, och om också endast få begrepo grundtanken i den babiska läran och måhända icke heller brydde sig om att gå till botten af densamma, blefvo de likväl hennes ifriga anhängare, betraktade hennes stiftare som ett öfvernaturligt väsen samt hedrade honom med titeln hazreti Ala (den högsta högheten).

Myndigheterna i Schiraz, hvilka länge betraktade Babs uppträdande som ett oskyldigt tokeri, kommo till nogare besinning först sedan hans makt fått en betydlig utsträckning. Guvernören mirza Hussein khan beslöt då i samråd med de andliga myndigheterna, att underställa saken hofvet i Teherân, hvarvid man naturligtvis med de mörkaste färger utmålade de faror, hvarmed den kätterska seidens uppträdande hotade den sanna religionen. Men Bab, som genast underrättades härom, bragtes deraf icke det ringaste ur sin fattning. Äfven han skref ett bref till konungen och dennes minister, hvari han utfor i bittra klagomål öfver ulemas förkastlighet och sade det han till följe af gudomlig kallelse vore sänd, att afhjelpa detta onda. Han visste det hans mäktige motståndare skulle förorsaka honom en svår strid, men han förlitade sig på sin rättfärdiga sak, för hvilken så väl han som alla hans anhängare voro färdiga att uppoffra sina lif. På, den tiden regerade den svage Mehemed schah eller rättare sagdt dennes minister hadschi mirza Agazi, hvars besynnerliga idéer om religion, tillgifvenhet för Sofismen*) och märkliga vänskap med guebrerna voro en förargelse för hvarje äkta muselman. Såsom man kunnat förutse förfor denne minister, trots alla det högre presterskapets intalningar, icke blott icke med tillbörlig stränghet mot den reformatoriska seiden från Schiraz, utan enligt mångas påstående beskyddade han denne i hemlighet. I stället att rödja honom ur vägen, dömde han honom till hus-arrest, hvilken milda behandling gaf hans anhängare ny vind i seglen, så att de, genom honom omvändas antal tilltog med hvar dag. Äfven Bab uttalade sig nu allt tydligare och bestämdare angående beskaffenheten af sin sändning; och då, han snart återfick sin frihet, blef han i stånd att utbreda sin lära icke blott i sin närmaste omgifning utan äfven till alla delar af riket genom utsända apostlar. Bland dessa sistnämnda var en viss mollah Hussein Buschrevi den mest framstående; 'ty äfven hans fiender erkänna hans store talanger. Från Khorasan, der han tillbragt sina ungdomsår med religionsstudier och kasuistik, kom han till Schiraz, gjorde der bekantskap med den högsta högheten samt blef genast, en af dennes verksammaste och ifrigaste rnedhjelpare. På återresan till sin hembygd uppträdde han offentligt så väl i Isfahân, der han förvärfvade sig ett betydligt antal anhängare, som äfven i Kaschan och Teherân, der han väckte ett så stort uppseende, att till och med konungen önskade se honom. Äfven denne och hans minister sökte han omvända, i det han åt dem öfverlemnade ett exemplar af Babs nya religionsbok. Enligt grefve Gobineaus utsago skall han ibland annat äfven fästat deras uppmärksamhet på, att man med afseende på den alltjemt vigtigare blifvande beröringen mellan Iran och Europa behöfde en sådan religion, hvilken undanröjde sådana separatistiska idéer som afskyn för frengis såsom orena, månggiftet, o. s. v och att en dylik tanke redan hyllats af tre bland central-Asiens store monarker nämligen stormogul schah Akkbar, schah Ismael och Nadir schah. Bab åsyftade nu ingenting, annat än en dylik sammansmältning, och konungen skulle kröna sig med en evinnerlig ära, i fall han understödde honom häruti. Mehemed schah, som var en österlänning af äkta skrot och korn, hvilken bäst tyckte om att sakerna fingo gå sin vanliga gång, eftersträfvade helt, andra saker än dem mollah Hussein lofvade honom. Han ville blott blifva qvitt de häftiga giktplågor hvaraf han pinades, han ville hafva lugn; och utan att vara uppfyld af någon synnerlig förbittring emot Babs uppträdande, voro dessa vidtgripande, oroande ord tillräckliga, för att man lät mollah Hussein förstå, att i fall han icke genast jemte sina anhöriga lemnade Teherân, skulle det gå honom illa. Han aflägsnade sig äfven, men det ådagalagda motståndet stegrade blott hans ifver, och hvarhelst han kom i landet, omvände kraften af hans tal många till den nya läran. Han betraktades som den andre personen näst Bab och kallades den högsta höghetens vikarie.

Utom mollab Hussein gafs det äfven två andra personer, hvilka voro de förnämligaste utbredarne af den nya läran. Den ene hette hadschi Muhammed Ali Barfuruschi (emedan han härstammade från Barfurusch i Mazenderân) och den andre var et fruntimmer från Kazvin, hvars egentliga namn var Zerin Tadsch men af Bab utbyttes mot Gurret-yl-Ain, det vill säga Ögonblende. Underbara saker berättas om detta fruntimmers skönhet och själsförmögenheter. Hon var dotter till en mollah, hade redan tidigt vinnlagt sig om teologien och blef sedan hon omfattat den nye profetens lära, en af dennes ifrigaste bekännare. Oaktadt alla fadrens, morbroderns och makens böner öfvergick hon öppet till den nya religionen, visade sig utan slöja på offentliga platser och förkunnade öfverallt högt den lära, om hvars förträfflighet hon var öfvertygad i sitt innersta. Detta var en sällspord företeelse inom Irans islamitiska verld att se en skön ung fru med en sällsynt dygdig karakter, icke blott bildad utan till och med lärd, gå omkring obeslöjad; också var det ej underligt, om hennes apostoliska uppträdande hade en utomordentlig verkan.

Dessa tre delade emellan sig hela, Irans omvändelse och det är i, sanning, märkvärdigt, huru styrelsen så väl under Mehemed schahs senaste regeringsår som äfven i början af Nasred-dins tronbestigning med lugn åsåg, hurusom Bab genom sina agitatorer underminerade landet, i alla riktningar, huru han genom sina nya läror utsådde tvedrägt icke blott emellan folk och myndigheter, utan äfven emellan de särskilda medlemmarna af en och samma familj, och sålunda stiftade ofog, ja, huru han så småningom förberedde Iran till en storartad revolution. De första öppna oroligheterna utbröto i Khorasan. Mollah Hussein, som der stod i spetsen för de nyomvände, gaf regeringen mycket att sköta, ehuru hon förut var fullt upptagen med att dämpa salarernas uppresning. Både i Mesebed, och Nishabur kom det till och med till ordentliga gatustrider. Ifrån det ögonblick de antogo den nya läran, voro babis äfvcn ursinniga försvarare af densamma, och mollahs och fredliga köpmän, hvilka förut endast sällan handhaft vapen, förvandlades till tappra krigare genom nitet för den nya religionen. I Khorasan kunde mollah Hussein Buschrevi likväl icke vinna någon synnerlig utsigt på något stort anhang. Han drog sig derföre med de sina tillbaka till Mazenderâns berg, der hans bemödanden kröntes, af en lysande framgång. Ty knappt hade han varit der några veckor, förr än en sådan hop menniskor slöt sig till honom, att guvernören, som såg sig ur stånd att försvara provinsen, snart måste skicka till Teherân med anhållan om hjelp. Ett ordentligt fälttåg öppnades nu emot den nya sekten. Men ehuru krigslyckan alltjemt var de svärmiska religionskämparne bevågen, tvingade öfvermakten dem likväl att draga sig tillbaka, och då det icke är någon brist på smyghål i det skogbevuxna och bergiga Mazenderân, hade de utvalt den på vägen mellan Sari och Barfurusch befintliga vallfartsorten Scheikh Tabersi till sin vapenplats. Mollah Hussein, hvilken fortfarande stod i spetsen för dem, lät befästa stället. Grafvar uppkastades och inom kort tid hade de stridbara babis försett den så rikligt med proviant, att de ansågo sig för en lång tid der kunna trotsa sina fienders angrepp. Härifrån bedrefs nu äfven omvändelseverket allt ifrigare i provinsen. De båda anförarne, mollah Hussein Buschrevi och Muhammed Ali Barfuruschi voro outtröttliga i sitt nit, och man berättar äfven underbara saker om den blinda lydnad, hvarmed deras befallningar verkstäldes. Då de sedermera kringrända och hårdt ansatta måste utstå svåra lidanden, visade de äfven en beslutsamhet och ett dödsförakt, som endast ett öfverspändt religionsnit förmår frambringa hos österlänningarne. I början gjorde babis flera lyckliga utfall, hvarvid de anstälde ett stort nederlag bland de belägrande; och de grymheter, som vid dylika strider å ömse sidor utöfvades, skildras än i dag i Mazenderân med de rysligaste färger. Efterhand hopsmälte likväl de vilda svärmarnes antal, och då slutligen mollah Hussein sjelf stupat och de qvarvarande, drifna af hungern, vågade den sista förtviflade striden, lyckades det slutligen de kungliga trupperna att intaga Scheikh Tabersi, ehuru de först öfver hopar af försvararnes lik kunde bana sig en väg till denna deras sista tillflyktsort.

Under det hela Iran med spänd uppmärksamhet följde den kamp, som sålunda pågick i Mazenderân, lefde Bab sjelf i Schiraz, der han instängd i sitt hus, umgicks med endast få, om icke med öfverjordiska andar, som hans anhängare påstå; och verkligen måste han icke nu på fullt allvar hafva trott på sannfärdigheten af sin sändning; ty' märkvärdigt blifver det alltid, att medan han satt der i stillhet, utbredde hans lära sig allt mer till alla delar och bland alla klasser i det stora riket. Ty det var icke blott bönder som antogo hans lära, utan äfven ganska många prester, och till och med Persiens judar visade benägenhet för densamma. Mycket bidrog väl till densammas utbredning, att det fanns kraftiga män bland hennes förste förkämpar, såsom mollah Hussein Buschrevi, som till och med vågade trotsa sjelfva schahen; och de talrika nederlag som tillfogades de kungliga trupperna, voro den nya lärans vältaligaste underverk.

Knappt var man likväl genom väldiga blodströmmar blifven herre öfver upprorslågan i Mazenderân förrän striden med föga mindre förbittring uppflammade på ett annat ställe. Detta var Zendschan, hufvudstaden i det väl befolkade distriktet Khamsa, der en viss mollah Muhammed Ali Zendschani med samma förvånande energi, som hans med-apostel i Mazenderân, anförde befolkningen först emot ortens guvernör och sedan emot en betydlig från Teherân utsänd truppstyrka. Man varseblifver ännu i dag spåren efter den förödelse, som denna fruktansvärda kamp anstälde öfverallt i Zendschan. Förskansade i nämnde stads citadell kämpade babis, hvilka till mesta delen bestodo af fredliga borgare, med oerhörd förbittring och gjorde underverk af tapperhet, tills slutligen äfven de efter en förtviflad kamp dukade under för de kunliga truppernas öfvermakt. Vid en af dessa strider blef mollah Muhammed Ali svårt sårad och då han efter flere dagars lidanden kände sitt slut nalkas, församlade han de förnämsta bland sina anhängare kring sitt dödsläger, gaf dem under kanonernas dunder sina sista föreskrifter och uppmanade dem att icke låta hans död afskrämma sig, utan göra fienden motstånd så länge de förmådde röra en lem. Han visade dem för öfrigt att detta icke vore någon så särdeles stor hjeltedat; ty hvad honom beträffade, skulle han efter 40 dagar ånyo uppstå och de sjelfva skulle finna döden vara föga svårare. Han uppmanade leende en hvar af de närvarande att visa sig glada och frimodiga; ty ingen bör blifva nedslagen öfver dylika öfvergående missöden. Och dermed uppgaf han andan. Han begrofs i sina kläder med svärdet vid sidan. Men saknaden af hans uppmuntrande närvaro i de stridandes leder blef snart märkbar. De kungliga trupperna gjorde allt större framsteg, och då Babs fanatiska anhängare till slut sågo sig nödsakade att nedlägga vapnen, nedhöggos de på det grymmaste oaktadt den utlofvade pardonen.

Äfven på andra punkter föreföllo mindre betydande upplopp; och då styrelsen derföre nu ansåg det vara hög tid att rycka upp detta onda med roten, blef profeten från Schiraz tillfångatagen i sitt eget hus och jemte två af sina trognaste anhängare insatt på citadellet i Täbriz. Här instäldes han först inför en talrik församling af stadens förnämsta skriftlärde, hvilka skulle förklara hans lära för falsk, för att på detta sätt tillintetgöra hans anseende i befolkningens ögon. Bab bestod den häftiga kontroversen med mycken talang och själsnärvaro, men då afsigten dermed endast var att pådyfla honom grofva villfarelser, så hjelpte alla hans ansträngningar till intet och han dömdes till döden såsom kättare, uppviglare och rebell emot konung och religion. För att, öfvertyga verlden om profetens dödlighet, lät man verkställa afrättningen med all möjlig offentlighet. Hans begge trogna lärjungar beledsagade honom på den sista färden. Den ene, vid namn Aga Seid Senveizi, nedföll till jorden utmattad af plågor och qval och grät bittert. Man lofvade honom strafflöshet, om han ville afsvärja den nya läran och skymfa Bab. öfverväldigad af smärtan lät han öfvertala sig att spotta sin herre och mästare i ansigtet, hvarpå han försattes i frihet. Han flydde nu till Teherân; men hans ånger gjorde honom derpå till en ännu ursinnigare babi, hvarföre han också sedermera fick lida en den rysligaste martyrdöd. Men den andra lärjungen förblef ståndaktig, hvarföre hanjemte sin mästare uppstäldes emot en mur, för att jemte denne skjutas. Begge voro fastbundna, med rep, och man föreställa sig åskådarnes förvåning, då efter de skott som ett helt kompani aflossade på delinqventerna, man såg profeten Bab sjelf oskadd framträda ur krutröken. Kulorna hade på ett nästan otroligt vis afslitit alla de tåg, hvarmed han var fastbunden, utan att det ringaste hafva skadat honom sjelf; och då han ett stycke derifrån såg ett vakthus, sprang han dit det mesta han förmådde.

Hade Bab haft tillräcklig själsnärvaro för att i detta ögonblick af allmän häpnad, för den stora hopen af åskådare framställa sig såsom den der blifvit räddad genom ett gudomligt underverk, är det alls intet tvifvel underkastadt, att hvarken trupperna, eller konungen eller någon annan makt skulle för andra gången kunnat låta dödsstraffet gå i verkställighet öfver honom. Men de sista timmarnas qval hade beröfvat honom all sin själsstyrka. Han blef fasttagen för andra gången fastbunden och ehuru man nu endast med svårighet kunde få personer som ville skjuta på honom, gjorde likväl denna nya salfva ett slut på hans lif. Han sjönk ihop, och för att låta folket förvissa sig om hans död, släpades hans lik i tre dagar omkring alla gator.

Men fastän Bab nu således var död, var det likväl så långt ifrån att hans anhängares nit utslocknade med hans frånfälle, att det tvärtom uppflammade med fördubblade raseri af kärlek till den fallne martyren och af hämd mot hans bödlar.

Den unge konung Nasr-ed-din schah, som man alltjemt eggade att på allt sätt förfölja babis, lät också alla upptänkliga grymheter utöfvas mot dem, hvilkas hämdkänsla derigenom endast ytterligare stegrades så, att monarken sjelf endast med knapp, nöd undkom ett försök mot hans lif, som gjordes af några beslutsamma sektanhängare. Tid efter annan uppdyka alltjemt nya rykten om sammansvärjningar och mordförsök af denna hemliga sekt, och den svagaste misstanke är tillräcklig att bringa hela familjer om lifvet. Såsom en oerhörd tortyr anses till och med af perserna sjelfva en viss Suleiman khans afrättning, hvilken öfvertygades om att vara hufvudman för förenämnda sammansvärjning och derföre dömdes till döden. På denne, som var en fetlagd man, gjordes på fyra ställen i bröstet djupa skåror, i hvilka man stack brinnande vaxljus, hvarefter han fördes så länge omkring i bazaren, tills allt vaxet blifvit förtärdt och veken sedan måste söka näring åt lågan i delinqventens kringflytande fett. Derpå fästades tunga, glödheta hästskor under fötterna på honom, hvarefter han ånyo fördes omkring och slutligen bröt man alla tänderna ur munnen på honom och inslog dem i form af en halfmåne i hans hufvudskål. Då först dog han. Men det var icke blott män utan äfven qvinnor och barn, som sålunda med sällspord stoicism uthärdade martyrdöden för sin tros skull. Många ville man rädda, i det man, uppmanade dem att afsvärja sina villfarelser; men sällan eller aldrig lyckades det att göra någon babi till affälling från sin tro. Ty då, döden enligt deras åsigt var ett efterlängtade slut, en blott öfvergående sömn, hvarur de snart åter skulle uppvakna, eftersträfvades den af många på allt möjligt vis, och öfvermåttan lyckliga skattade sig de, hvilka af sina andliga förmån erhöllo sådana uppdrag, hvarigenom de kunde hoppas förvärfva martyrkronan.

Sedan vi nu yttrat oss så utförligt om babis sjelfva, kan läsaren med fog äfven fordra att få veta något om deras lagbok eller andan af den lära, hvilken inom så kort tid förskaffat sig så många anhängare och, oaktadt alla möjlig utrotningsförsök, än i dag i Persien räknar om också blott hemliga bekännare. Jag har under mitt vistande i Persien, hört mycket talas om den nya sektens kanun (lagbok), hvilken Bab sjelf skall hafva författat och hvaraf en äkta kopia skall finnas i kungliga biblioteket i Teherân. Ja, på senaste tiden skall till och med en afskrift deraf hafva afsändts till Petersburg. De afskrifter deraf, som möjligen kunna finnas i enskiltes ego, hållas ytterst hemliga, ty ryktet om en dylik besittning kunde blifva ganska farlig för dess egare, då han derigenom lätt kunde råka i misstanke att vara en babi; också vågar ingen tillstå sig vara egare till en dylik bok. Likasom sjelfva böckerna sålunda hållas så förborgade som möjligt, sväfvar äfven ett stort dunkel angående den nya lärans egentliga vetenskapliga grundval. Somliga påstå, att Bab predikat egendoms-gemensamhet, förnekat koran och alldeles förkastat alla islams föreskrifter. Andra gå ännu längre och berätta, att han velat åstadkomma ett mellanting mellan den fornpersiska och kristna religionens läror; sannolikast synes mig likväl den uppgiften, enligt hvilken Bab med godkännande af den af Muhammed uppstälda profetföljden, endast så till vida, skiljt sig från honom, att han icke kallar (den arabiske religionsstiftaren den siste profeten, utan anser en fortsättning af de tid efter annan inträdande gudomliga sändningarne för nödvändig; och då menskligheten efter Muhammeds tid åter försjunkit i synder, har det behagat Gud att sända honom, för att undervisa de syndfulla menniskorna om hvad deras frid tillhörde och uppmana dem till att omvända och bättra sig.

Såsom profet börjar han skildra gudomspersonens egenskaper, en afhandling som bär många spår af att han varit i nära beröring med kristne och guebrer. Han öfvergår derefter till stadgarna för det nya religionssamfundet, hvars ledning han uppdrager åt ett visst antal prester. Några helgedomar gifves det icke, utom babi-sektens martyrers grafvar. Äfven kible eller det stadgande, hvari det är en moslem föreskrifvet att han vid bönen skall vända sig åt det håll, der Jerusalem eller Mekka är beläget, har han utelemnat. Babis behöfva ej afhålla sig, från rusgifvande drycker eller några för en muhammedan eljest förbjudna födoämnen, samt äro med ett ord fritagna från alla de ytterligheter, som Muhammed oafvisligt ålagt sina anhängare. Med mycken stränghet förfar han likväl mot dem, som icke tillhöra hans sekt. Af dessa får man icke begära någon miskund, således icke heller hafva någon med dem. De få icke ega något, följaktligen måste de beröfvas alla sina egodelar, hvilket naturligtvis var en stark lockelse för de vinningslystna perserna. Endast folket och presterna ega del i bytet; konungen och myndigheterna spela öfverallt en underordnad roll. Några skatter eller andra utskylder behöfva icke erläggas. Icke utan intresse äro hans föreskrifter angående äktenskapet, hvilket han ålägger en hvar såsom en pligt; och om han också tillåter mannen att taga sig en andra hustru, så tillråder han likväl ingen att göra det, och anser för öfrigt månggiftet såsom mycket skadligt. Dessa föreskrifter skola hafva varit orsaken till att så många qvinnor blefvo hans ifriga anhängare. Han tillät dessa senare äfven att bortlägga slöjan. De fingo liksom karlarna visa sig öfverallt och hafva i allmänna lifvet enahanda rättigheter som dessa.

Babis heliga bok innehåller således en brokig blandning af godt och ondt, af besynnerligt och märkvärdigt. Sjelf har jag ej kommit i tillfälle att se någon af dessa så kallade kanuns (lagböcker), och de spridda upplysningar jag här derom lemnat, har jag dels hemtat ur persernas egen mun, men dels äfven ur Gobineaus afhandling rörande detta ämne i hans arbete 'Les religions et les philosophies dans l'Asie centrale.' På mig har likväl så väl Bab som hans lära icke gjort intrycket af någon allvarligt menad reform, eller någon verklig hänförelse. Under min långvariga beröring med österlänningarne tror jag mig hafva funnit såsom jag äfven ofta anmärkt på dessa blad, att de hafva en stor benägenhet att öfvergå, från den ena ytterligheten till, den andra. Under mitt vistande i Konstantinopel uppträdde i Turkiet två dylika profeter. Men begge blefvo af den vaksamma turkiska regeringen genast häktade och röjda ur vägen. I alla islamitiska länder uppdyka tid efter annan några öfverspända hufvuden, hvilka med uppbjudandet af hela sin rika fantasi för en kort tid bemäktiga sig den allmänna uppmärksamheten. Under en tidpunkt af oreda är det mycket lättare för dem att förskaffa sig anhängare; men der det blott finnes en skugga af regering, blifva de såsom farliga för den bestående ordningen på ett eller annat sått gjorda oskadliga. Och då vissa lyckliga tillfälligheter, hvilka i hög grad bidragit att föreviga vissa reformatorers och profeters namn, endast äro sällsporda, och österlänningen, oaktadt sin ögonblickliga hänförelse, likväl med seghet hänger fast vid sina gamla inrättningar, är det lätt begripligt, det de alltjemt ånyo uppdykande profeternas verk endast sällan öfverlefver dem sjelfva.

*) Så benämnes en af åtskilliga muhammedanska anakoreter, hyllad mystisk troslära, enligt hvilken allt i denna verlden synes såsom identiskt, och menniskan är en emanation från gudomen, med hvilken hon sträfvar att återförenas.

©Copyright 1869, Lund (Sweden)


---------
Return to: UGA Baha'i Association's Home Page
Baha'i News Archives' Index
This page was designed by Sohayl Moshtael suggestions, and news submissions are welcome, and appreciated.
URL: http://bahai.uga.edu/2003/1869.html


The content and opinions expressed on this Web page do not necessarily reflect the views of nor are they endorsed by the University of Georgia or the University System of Georgia.

Page last updated/revised 030305